Falskt budskap

I dagarna möts pendlare, cyklister, fotgängare och bilister av moderaternas valaffisher, med budkskap kring vikten av arbete. Budskapet som moderaterna vill förmedla kan nog de flesta partier skriva under på, men tycker dock att det är lite komiskt med tanke på att arbetslösheten växt rejält under tiden Reinfeldt suttit vid makten, men det kanske är en del av den ”nya arbetlösheten” som de nya moderaterna inte kan rå för.

Vad som är mer intressant i denna kampanj är den sammankoppling med olika rättigheter på arbetsmarknaden som partiet gör. På affischerna kan man se löntagare som tar fikarast och på andra affischer ser man semesterfirande, allt detta är en konsekvens av att man har ett jobb att gå till enligt moderaterna. Självklart är det fantastiskt att fira både semester och umgås med arbetskamraterna på fikarasten, tyvärr är det ganska många som blivit av med denna möjligheten i moderaternas Sverige, då de blivit arbetslösa. Tycker även att Moderaterna i sin kampanj borde upplysa väljarna om att de varit emot alla utbyggnader av semesterlagstiftningen sedan mitten av 30-talet.

Vill man både ha ett jobb att gå till med tillhörande semester och fikarast, då ska man rösta på socialdemokraterna.

Generell välfärd eller skattesänkningar

Valet den 19 september handlar om vilken välfärd vi ska ha i framtiden, en rödgrön politik innebär generell välfärd för alla, det innebär minskade klyftor och ett arbetsliv för alla. Med en rödgrön politik, kommer arbetsmarkanden i första hand, med en bra och schysst A-kassa med solidarisk finansiering tillsammans med en fungerande arbetmarknadspolitik, så skapas det förutsättningar för fler arbeten med bra och schyssta villkor.

Under den gångna mandatperioden har den moderatledda regeringen fört en politik som lett till att en halvmiljon människor lämnat A-kassan samtidigt som arbetslösheten är rekordhög. Tusentals har även drabbats av regeringens försämringar av sjukförsäkringen, som inneburit försämrad ersättning, samtidigt som cancersjuka tvingats ut till arbeten som de inte klarar av.
Den moderatledda regeringens försämringar av A-kasseavgiften innebär att en jurist bara behöver betala 90 kr i avgift till sin A-kassa, medan en hotellstäderska får slanta upp med 430 kr i månaden, trots att hon förmodligen tjänar mindre än hälften av vad juristen gör.

Vi har fått mer i plånböckerna är det ständigt återkommande mantrat från regeringen Reinfeldt, men hur stor blir slutnotan när alla nya avgifter är betalda? 12000 till 13000 mindre människor inom välfärdsektorn har det dessutom blivit, man behöver ju inte vara matematiker för att förstå att ekvationen inte går ihop. Skattesänkningarna som till största delen gått till de rika har finansierats genom kraftiga försämringar av vårt socialförsäkringssystem, höjda egenavgifter, nedskärningar inom den offentliga sektorn slopad avdragsrätt för fackligt medlemskap och mycket mer.

Med alla dessa höjningar av avgifter så blir det knappast något över för den vanliga löntagaren och 90% av skattesänkningarna har gått till 10 % av befolkningen. Regeringen Reinfeldt har sänkt skatterna med 100 miljarder och huvuddelen av dessa slantar har landat hos välbärgade människor med stora flådiga kåkar runt Stockholm. Frågan man måste ställa sig är vilket typ av samhälle vi ska ha, vad ska vi betala gemensamt? Vad ska skattefinansieras? Reinfeldtalliansen har utlovat ytterligare skattesänkningar under kommande mandatperiod. Hur ska dessa finansieras? Vilka ska få betala notan denna gång när 10% ska få ta del av 90% av skattesänkningarna?

Vill ni ha en fungerande generell välfärd, där vården skolan och omsorgen prioriteras framför skattesänkningar, rösta då rödgrönt den 19 september.

Ny stad ny s-förening

Har idag deltagit på mitt första medlemsmöte med S-föreningen i Johannelund. Denna S-förening i Linköpings arbetarekommun är den fjärde i ordningen som jag har mitt huvudmedlemskap i. Innan min flytt till Linköping har jag varit medlem i Tranås, Hovslätt och Åkers S-förening i Nässjö, alla dessa föreningar har mycket gemensamt förutom dialekten som fyllt möteslokalerna. Oavsett om dialekten varit Jönköpingsslang eller Sommenslang, så har medelåldern på dessa partimöten varit jämn och hög, kvällens möte i utgjorde ingen överaskning, utan även de östgötska partikamraterna hade mer gråa en ljusa hårstrån på hjässan. Även om vi hade bra diskussioner och att äldre partimedlemmar sitter på en oerhörd kunskap och erfarenhet, så visar det ändå på ett stort problem med demografin på medlemskåren i partiet. Ska vi fortsätta vara en folkrörelse, måste vi bli fler yngre i partiet.

A-kassan ett av flera ben

Stefan Lyshed-Jakobsson, regional ordförande inom Elektrikerförbundet och jag har skrivit en debattartikel om den förda arbetsmarknadspolitiken. Den har även publicerats i några tidningar.

A-kassan utgör en otroligt viktig del av kollektivavtalsmodellen, arbetslöshetsförsäkringen som är en av flera andra viktiga beståndsdelar i den svenska modellen ger både de som arbetar och de arbetslösa en trygghet som minskar desperation vid arbetslöshet. Detta innebär att kollektivavtalen eller det löfte som arbetskraften givit varandra om att inte sälja sin arbetskraft billigare än vad man kommit överens om upprätthålls.

Det blir en win win situation för både de som har fortsatt arbete och de som blir arbetslösa, eftersom de arbetslösas situation inte blir så desperat att de är beredda att bryta de löfte som kollektivavtalen innebär och sälja sin arbetskraft billigare än vad kollektivavtalen medger.
Därigenom blir både den som har arbete mindre svettig samtidigt som den arbetslöse kan klara sig rent ekonomiskt. Men det räcker inte bara med en bra arbetslöshetsförsäkring, nya arbeten måste skapas samtidigt som utbildningar för arbetslösa måste generera nya arbetstillfällen.

Arbetsmarknadspolitiken måste innehålla möjligheter till utbildning och vägledning för arbetslösa människor, det ska vara utbildningar som leder till arbeten. Arbetsmarknadspolitiken måste även samordnas med de offentliga behov som finns inom välfärdssektorn, där det under en lång tid kommer att finnas behov av arbetskraft som dels måste ersätta fyrtiotalister och femtiotalister, men även vårda dem när deras behov inom välfärdsektorn ska tillgodoses. Från samhället måste man även styra investeringar i byggprojekt och infrastruktur så att det i sämre tider generar arbetstillfällen samtidigt som investeringskostnaderna för samhället hålls nere genom att efterfrågan generellt sätt är lägre en i högkonjunkturer.

Borgerligheten har attackerat alla dessa viktiga fundament i den svenska modellen, genom sin så kallade ”jobbpolitik”. Framförallt har man försämrat ersättningarna och villkoren i arbetslöshetsförsäkringen och det började redan tidigt 2007 då man införde en så kallade arbetslöshetsavgift som varje medlem i arbetslöshetskassan skulle få betala. Syftet med avgiften som är olika för varje kassa är att varje bransch får betala för sin egen arbetslöshet, denna reform från alliansens sida syftar till att försämra och långsiktigt sänka lönerna i branscher där arbetslösheten är stor. Både finansminister Anders Borg och före detta arbetmarknadsminister Sven Otto Littorin har vid flera tillfällen sagt att reformen syftar till att hålla lönerna nere inom vissa sektorer.

Dessa förändringar slår först och främst mot yrken och branscher som redan tidigare haft dåliga villkor och låga löner. Det är märkligt att den deltidsarbetande hotellstäderskan med en lön på 15000 kr i månaden får betala 430 kr i avgift till A-kassan, medan den fullfjädrade juristen med 45000 kr i månaden endast behöver slanta upp med 90 kr. Detta visar med tydlighet alliansens syfte med sin politik, de vill öka löneskillnaderna i landet och det är de med redan sämst inkomster som ska få sämre. Men det stannar inte bara här alliansen har även försämrat villkoren och nivåerna i ersättningen, samtidigt som arbetsmarknadspolitiken skärts ner till att endast omfatta jobbcoachning vilket innebär en person med megafon i näven som skriker i den arbetslöses öra att han eller hon ska söka arbeten som dom varken kan eller har kvalifikationer till.

Borgerligheten har attackerat två viktiga fundament i den svenska kollektivavtalsmodellen, det vill säga arbetslöshetsersättningen och arbetsmarknadspolitiken. Får de ytterligare förtroende vid valet den 19 september, kommer de då även att attackera anställningstryggheten? Och på så sätt underminera kollektivavtalen än mer. Littorin, Reinfeldt och Borg har i flera olika sammanhang sagt att de älskar kollektivavtal, samtidigt för de en politik som undergräver dess legitimitet. Endast en valseger med rött budskap kan återställa kollektivavtalens styrka den 19 september.

Hans Andersson Stefan Lyshed-Jakobsson
Fackligt politiskt ansvarig Ordförande Elektrikerförbundet
SSU´s förbundsstyrelse Småland och Östergötland

Dags att blogga igen

Nu har pennan legat på hyllan ett bra tag och det finns inga ursäkter då både pennvässaren och tangentbordet funnits inom behagligt avstånd. Mitt bristande intresse för skrivandets konst den senaste tiden beror snarare på tidsbrist då arbete, flytt och annat engagemang tagit upp min tid. Det har dock vilket skall understrykas inte varit brist på saker och ting att skriva om och då tänker jag inte först och främst på utbytet av de kungliga ringarna, utan istället handlar det om fotboll och valet.

Världsmästerskapet i fotboll hölls detta år nere i Sydafrika och Spanien fick efter en hård och tuff drabbning mot Holland lyfta VM bucklan. För mindre än 20 årsedan levde majoriteten av befolkningen i Sydafrika under rasistiska lagar som förvägrade dem både rösträtt och mängder med rättigheter i samhället. ANC ledde kampen för de svarta i Sydafrika som tillslut lyckades att bryta ner apartheidsystemet i landet, tyvärr gick inte Sydafrika vidare från gruppspelet, men förhoppningsvis går deras antirastiska arbete vidare. Det kan framförallt behövas i Europa, där flera högerextrema krafter skanderar sina slagord i allt högre tonarter den senaste tiden.

Sverige fick inte känna på det gröna fältets schack nere vid de syafrikanska savannerna, istället har vi en annan match som ska avgöras här hemma, utan varken dobbar eller benskydd.

Att utforska de Östgötska slätterna

Har nu avverkat några månader på mitt nya arbete som lokalombudsman för Svenska elektrikerförbundet i Östergötland. Det har blivit en hel del arbetsplatsbesök, träffar med medlemmar och en och annan förhandling. En dag kan innehålla allt från ett enskilt möte med en medlem i Finspång till ett klubbmöte på något koncernföretag i Linköping, arbetsgivarna som man träffar kan vara allt från hårdhudade arbetsgivare som likt John Wayne skjuter från höften och lägger en hel kaskad av svordomar om hur företagsfientliga facket är till företagsrepresentanter som mer än gärna visar upp sin verksamhet och även vill ha en dialog med oss.

Det som slår mig mest under de rullande milen längs slätten och Göta kanal, är skillnaderna mellan hur våra medlemmar uppfattar sina arbetsgivare och sin ställning i produktionen.

S-kongress

Min penna har inte varit speciellt glödhet den sista tiden och det beror på många saker, bland annat är det fullt upp på mitt nya arbete med förhandlingar, uppsökerier och andra medlemsärende. Detta tillsammans med upptagna helger med SSU´s förbundsstyrelse har inneburit att jag inte orkat vässa pennan speciellt mycket den senaste tiden. Ska väl åtminstone få iväg ett par inlägg i månaden framöver, det är ju inte så att det brister på saker att skriva om så här i höstrusket.

Helgen som gick spenderade jag på socialdemokraternas kongress under Älvsjö mässans tak i Stockholm. Kongressens gick under namnet jobbkongressen 2009 och det var mängder med beslut som togs på många områden, en del bra och en del mindre bra enligt min uppfattning.
De mindre bra besluten gestaltade sig även bland kongressens utställare, vid sidan av kongresshallen ställde ett antal olika organisationer och företag ut i olika montrar där också proffsiga PR och informationsmänniskor gjorde vad de kunde för att bilda opinion runt sina frågor. Besluten som kongressen tog på välfärdens kärnområden visar att en del opinionsbildare och utställare påverkat det socialdemokratiska partiet en hel del. Även om det inte var deras gratiskarameller på denna kongress som fick partiet att ändra uppfattning när det gäller vinstdrivande företag inom vård, skola och omsorg, så har givetvis deras långsiktiga arbete påverkat det socialdemokratiska partiet i fel riktning enligt min uppfattning.

Oavsett om det ska vara rimliga vinster kopplade till kvalitet som nu är partiets uppfattning, så anser jag att denna väg som vi nu valt kommer att äventyra hela den generella välfärden. Privata alternativ driver verksamheten utifrån vinstintresse, där skatterna och patienterna blir det som skapar vinstmaximering. Med en sådan utveckling kommer många grupper börja ifrågasätta varför de ska finansiera sin välfärd via skattsedeln. En stor del av samhället tillhör mellanskiktet och flera av dem skulle rent tekniskt ha råd med ett privatfinansierat sjukvårdsystem, flera i denna grupp har redan också tecknat kompletterande sjukförsäkringar som ger dem förtur hos de privata vårdgivarna. När kvaliteten i den offentligt finansierade välfärden sjunker samtidigt som mer och mer privata vårdgivare släpps in tillsammans med privata kompletteringsförsäkringar, då är den generella välfärden kraftigt hotad. Ska denna utveckling stoppas, handlar det inte om någon ny myndighet som ska kontrollera om vinsterna är orimliga eller ej, utan istället handlar det om att vår generella välfärd återigen går från ett vinstintresse till ett behovsintresse och därmed inte tillåter skattefinansierade privata vårdalternativ.