Falskt budskap

I dagarna möts pendlare, cyklister, fotgängare och bilister av moderaternas valaffisher, med budkskap kring vikten av arbete. Budskapet som moderaterna vill förmedla kan nog de flesta partier skriva under på, men tycker dock att det är lite komiskt med tanke på att arbetslösheten växt rejält under tiden Reinfeldt suttit vid makten, men det kanske är en del av den ”nya arbetlösheten” som de nya moderaterna inte kan rå för.

Vad som är mer intressant i denna kampanj är den sammankoppling med olika rättigheter på arbetsmarknaden som partiet gör. På affischerna kan man se löntagare som tar fikarast och på andra affischer ser man semesterfirande, allt detta är en konsekvens av att man har ett jobb att gå till enligt moderaterna. Självklart är det fantastiskt att fira både semester och umgås med arbetskamraterna på fikarasten, tyvärr är det ganska många som blivit av med denna möjligheten i moderaternas Sverige, då de blivit arbetslösa. Tycker även att Moderaterna i sin kampanj borde upplysa väljarna om att de varit emot alla utbyggnader av semesterlagstiftningen sedan mitten av 30-talet.

Vill man både ha ett jobb att gå till med tillhörande semester och fikarast, då ska man rösta på socialdemokraterna.

Generell välfärd eller skattesänkningar

Valet den 19 september handlar om vilken välfärd vi ska ha i framtiden, en rödgrön politik innebär generell välfärd för alla, det innebär minskade klyftor och ett arbetsliv för alla. Med en rödgrön politik, kommer arbetsmarkanden i första hand, med en bra och schysst A-kassa med solidarisk finansiering tillsammans med en fungerande arbetmarknadspolitik, så skapas det förutsättningar för fler arbeten med bra och schyssta villkor.

Under den gångna mandatperioden har den moderatledda regeringen fört en politik som lett till att en halvmiljon människor lämnat A-kassan samtidigt som arbetslösheten är rekordhög. Tusentals har även drabbats av regeringens försämringar av sjukförsäkringen, som inneburit försämrad ersättning, samtidigt som cancersjuka tvingats ut till arbeten som de inte klarar av.
Den moderatledda regeringens försämringar av A-kasseavgiften innebär att en jurist bara behöver betala 90 kr i avgift till sin A-kassa, medan en hotellstäderska får slanta upp med 430 kr i månaden, trots att hon förmodligen tjänar mindre än hälften av vad juristen gör.

Vi har fått mer i plånböckerna är det ständigt återkommande mantrat från regeringen Reinfeldt, men hur stor blir slutnotan när alla nya avgifter är betalda? 12000 till 13000 mindre människor inom välfärdsektorn har det dessutom blivit, man behöver ju inte vara matematiker för att förstå att ekvationen inte går ihop. Skattesänkningarna som till största delen gått till de rika har finansierats genom kraftiga försämringar av vårt socialförsäkringssystem, höjda egenavgifter, nedskärningar inom den offentliga sektorn slopad avdragsrätt för fackligt medlemskap och mycket mer.

Med alla dessa höjningar av avgifter så blir det knappast något över för den vanliga löntagaren och 90% av skattesänkningarna har gått till 10 % av befolkningen. Regeringen Reinfeldt har sänkt skatterna med 100 miljarder och huvuddelen av dessa slantar har landat hos välbärgade människor med stora flådiga kåkar runt Stockholm. Frågan man måste ställa sig är vilket typ av samhälle vi ska ha, vad ska vi betala gemensamt? Vad ska skattefinansieras? Reinfeldtalliansen har utlovat ytterligare skattesänkningar under kommande mandatperiod. Hur ska dessa finansieras? Vilka ska få betala notan denna gång när 10% ska få ta del av 90% av skattesänkningarna?

Vill ni ha en fungerande generell välfärd, där vården skolan och omsorgen prioriteras framför skattesänkningar, rösta då rödgrönt den 19 september.

Ny stad ny s-förening

Har idag deltagit på mitt första medlemsmöte med S-föreningen i Johannelund. Denna S-förening i Linköpings arbetarekommun är den fjärde i ordningen som jag har mitt huvudmedlemskap i. Innan min flytt till Linköping har jag varit medlem i Tranås, Hovslätt och Åkers S-förening i Nässjö, alla dessa föreningar har mycket gemensamt förutom dialekten som fyllt möteslokalerna. Oavsett om dialekten varit Jönköpingsslang eller Sommenslang, så har medelåldern på dessa partimöten varit jämn och hög, kvällens möte i utgjorde ingen överaskning, utan även de östgötska partikamraterna hade mer gråa en ljusa hårstrån på hjässan. Även om vi hade bra diskussioner och att äldre partimedlemmar sitter på en oerhörd kunskap och erfarenhet, så visar det ändå på ett stort problem med demografin på medlemskåren i partiet. Ska vi fortsätta vara en folkrörelse, måste vi bli fler yngre i partiet.