Lönesänkning

Kärnan i fackföreningsrörelsen är att öpprätthålla lönekartellen, det är ett löfte mellan medlemmarna. Kollektivavtalen utgör idag dessa avtal och för att dessa ska vara så starka som möjligt måste de omfatta huvuddelen av arbetsmarknaden och vara rikstäckande. Med en central lönebildning skapar man styrka för kollektivavtalens legitimitet och säkerställer även den solidariska lönepolitiken som har varit kärnan i den svenska modellen.

Med IF Metalls senaste uppgörelse med arbetsgivarna frångår man denna viktiga princip. Uppgörelsen med Teknikföretagen innebär att parterna lokalt kan komma överens om lönesänkningar och förkortning av arbetstiden med 20 %, uppgörelsen innebär även att man lokalt kan komma överens om sänkt lön i utbyte mot utbildning under tiden. Med en decentralisering av lönenivåerna i kollektivavtalen flyttar man makten, från parterna centralt till enskilda arbetsgivare och anställda lokalt. Denna ordning som IF Metall nu öppnat upp för innebär ett otroligt tryck på de lokala fackliga företrädarna.

Enligt min uppfattning frångår man den hederligaste principen för svensk fackföreningsrörelse. I Tyskland har man en mer decentraliserad lönebildning och där har så kallade öppningsklausuler införts, dessa innebär att parterna lokalt gör upp om det mesta, riksavtalen har sålunda ganska liten betydelse. I många fall har tyska lokala fackliga företrädare gått med på försämringar när företagsledarna ropat på åtstramningar och därigenom sänkt löner, arbetstider och försämrat övriga anställningsvillkor. Detta har skapat en utbudskonkurens mellan arbetare på olika industrier och i det långa loppet har det inte räddat några jobb.

Denna tyska princip har Svensktnäringsliv och framförallt Teknikföretagen argumenterat för länge. Teknikföretagen har velat införa såkallade öppningsklausuler, där parterna lokalt ska ges möjlighet att komma överens om lägre löner och försämrade anställningsvillkor för att möta konjunkturnedgångar lokalt. Detta innebär en marknadsanpassning när det gäller lönebildningen vilket även urholkar den solidariska lönepolitiken, fabriker och arbetare kommer ställas mot varandra.

Att sälja sin arbetskraft är inte som att sälja potatis, marknadens principer om utbud och efterfrågan får inte vara det som enbart sätter priset när arbetskraften ska sälja sitt arbete till arbetsgivarna. IF Metalls uppgörelse innebär inte en fri och oreglerad arbetsmarknad, men det är ett steg åt fel håll och en kapitulation gentemot arbetsgivarna som under längre tid argumenterat för en ökad decentralisering av lönebildningen. Ska kollektivavtalen och lönekartellen vara stark måste facket centralt göra upp om priset på arbetet och inte skapa förutsätningar för sämre uppgörelser lokalt som hotar kollektivavtalen på sikt.