Nya avgifter i A-kassan ytterligare ett steg mot ökade klyftor

För att upprätthålla kollektivavtalsmodellen måste vi ha en schysst A-kassa med en solidarisk finansiering. Den solidariska lönepolitiken vilar på flera ben, ett av dessa är en hög och bra a-kassa som stor del av löntagarna är medlemmar i. Arbetsmarknaden är som vilken varumarknad som helst då det i grunden bygg er på samma principer när priset fastställs. Principerna om utbud och efterfrågan gäller även på arbetsmarknaden där efterfrågarna utgörs av arbetsgivarna och utbudet av arbetskraften. Skillnaden är att vi har reglerat villkoren genom kollektivavtal vilket även innebär att det inte går att betala ut lägre löner eller erbjuda sämre villkor än vad som står i kollektivavtalen. Kollektivavtalen är därför i grunden en utbudskartell som bärs upp av medlemmarna i facket.

Den moderatstyrda regeringens senaste förändringar i A-kassan kommer att ytterligare urholka den solidariska lönepolitiken och öka lönespridningen i samhället. Genom att låta människor i branscher och yrken där utbudet av arbetskraft är större än efterfrågan bära sina egna risker när det gäller arbetslösheten så kommer facket få svårt att dels upprätthålla någorlunda hyfsade löner men även kollektivavtalens legitimitet på sikt.

De flesta avhoppen från fack och A-kassa har skett i fackförbund som organiserar medlemmar inom servicesektorn där det redan sedan tidigare har funnits en del problem med löner och anställningsvillkor. Fackförbunden inom dessa sektorer har alltid haft svårare att organisera arbetskraften än inom till exempel industrin där organisationsgraden alltid varit högre och där även medlemstappen nu är mindre än för fackförbunden inom servicesektorn.

Lönerna inom dessa avtalsområden har ändå legat betydligt högre än i många andra länder där facken har en svagare ställning. Servicefacken har trots en svagare ställning än sina syskonförbund inom industrin lyckats att upprätthålla hyfsade löner och anställningsvillkor på grund av att fackförbunden ändå har organiserat flertalet av arbetskraften inom sina branscher.

Med det medlemstapp som har drabbat dessa förbund och deras A-kassor kommer det bli ännu svårare för facket att upprätthålla hyfsade löner och anställningsvillkor. En krympande organisationsgrad där bara runt hälften av löntagarna är med, innebär att fackets styrka som motpart minskar. Facket är aldrig starkare än sin svagaste länk, dessutom kanske arbetsgivarna börjar ifrågasätta vem de ska förhandla med eftersom så få är medlemmar i facket.

Den moderatstyrda regeringens vurmande för kollektivavtalen är enbart retorik eftersom de vill förstöra förutsättningen för densamma. Sven Otto Littorin säger nyligen rakt ut i en intervju vad han menar, där jämför han A-kassan med en hemförsäkring och att det är fritt att välja om man vill bo i ett område med hög kriminalitet, vilket innebär en hög premie i hemförsäkringen. Nu ser ju världen en hel del annorlunda ut än i Sven Otto och moderaternas värld, för de flesta är det inte bara att flytta för att få en lägre premie i hemförsäkringen, ej heller när det gäller att byta jobb. Sedan regeringen försämrade a-kassan med höjda avgifter och sämre ersättning har 460000 människor lämnat a-kassorna.

Det ända som är bra i Sven Ottos resonemang är att han på ett tydligt sätt visar vad som är den egentliga avsikten. Med a-kassans jämförelse av hemförsäkringen, vill han på ett tydligt sätt redogöra för att man med den sänkta ersättningen och den branschanpassade avgiften vill hålla lönerna nere genom en marknadsanpassning av lönebildningen då grupper med hög arbetslöshet ska betala den högsta avgiften.