Den skyddande staten

Näringslivet har den senaste tiden gjort en rad utspel om arbetsrätten och konflikträtten, som dom hävdar är alldeles för generös och att facket har för stor makt över lönebildningen.
Svensktnäringsliv har den senaste tiden även redovisat statistik ifrån flera utav Europas länder där fackets inflytande är betydligt mer försvagat och arbetsgivarna har betydligt större makt över lönebildning och arbetsrätt. Länder som tas upp i undersökningen är bl.a. Spanien och Storbritannien. Arbetarna i Storbritannien fick under hela 80-talet och 90-talet lära sig innebörden utav fackföreningsfientliga lagar, som inskränkte föreningsrätten på flera områden och medverkade till stora maktförskjutningar, då arbetsgivarna lättare kunde försämra både anställningsvillkor, löner, semester o.s.v.

Ett utav skillnaderna gentemot den svenska arbetsmarknaden som arbetsgivarorganisationen tar upp är konfliktreglerna, som i både Storbritannien och Spanien är betydligt bättre i arbetsgivareögon. Det som dom anser är så bra är självklart den lagstiftning som förbjuder fackliga sympatiåtgärder och dessutom reglerar strejkrätten genom att varje enskilt förbund måste genomföra en medlemsomröstning innan man vidtager stridsåtgärder, där en majoritet måste rösta för. Att det i Spanien är betydligt fler förlorade arbetsdagar p.g.a. strejk än i Sverige reflekterar dom inte något över.

Självklart så är Näringslivets tanke med denna lagändring att försvaga facket i avtalsrörelsen och utmåla oss som toppstyrda, för dom nämner givetvis inget om medlemsomröstningar när det gäller medlarbud eller avtalsförslag ifrån arbetsgivarsidan, då skall minsann inte medlemmarna få säga sitt. Rätten till sympatiåtgärder vill dom också förbjuda och där har dom sina politiska vänner med sig, som på sina stämmor tagit ställning i denna fråga.

Det är rätt märkligt under hela 80 och 90-talet så har näringslivet och deras organisationer försökt att försvaga facket genom opinionsbildning och propaganda, där man har försökt få bort den kollektiva tanken hos flertalet av den svenska arbetskraften och därigenom försvaga arbetarrörelsen. Svensktnärinsliv och timbro har prövat med allt ifrån att satsa på dig själv kampanjer till att måla ut facket till en maffia. Det har i vissa drag lyckats, då flertalet i Sverige idag har en mer individualiserad samhällsuppfattning än vad man hade tidigare. Däremot så har dom inte lyckats att försvaga fackföreningsrörelsen, som under större delen av 90-talet ökade sin organisationsgrad och på så sätt stärkte sin ställning på arbetsmarknaden och klarade av det marknadsliberala tryck på arbetsmarknaden som tyvärr många andra Europeiska fack inte klarade av.

Det måste kännas bittert i Svensktnäringsliv och deras organisationer, som satsade mångmiljon belopp på att försvaga facket och försämra arbetsrätten för svenska löntagare och nu när dom inte lyckades så har dom börjat vända sig till staten och ska på så sätt flytta fram sina positioner, det är rätt intressant att en organisation som i sin propaganda oftast talar om den smala staten som inte skall lägga näsan i blöt med regleringar som inskränker den individuella friheten, numera vill inskränka rörelsefriheten för organisationer där medlemskapet bygger helt på frivillighet. Man kan ju börja undra för enligt svensktnäringsliv så ska med andra ord staten gå in och reglera fackförbundens stadgar, detta anser jag är ett stort hot mot demokratin. Med denna förändring och inskränkning utav föreningsrätten så kan man ju bara undra över vad det skulle bära iväg, nästa gång kanske det är politiska partier som man vill förbjuda eller rent utav rösträtten för vissa individer.