Ducka inte för avundssjukan, så inleddes en artikel på Svensktnäringslivs hemsida på internet för ett tag sedan, man angrep LO´s rapport om direktörslönerna. Det är rätt intressant att dessa herrar som har en löneutveckling som inte tar trapporna utan snarare bredbandsfibern upp till direktörsvåningen, har mage att prata om avundsjuka. Vi har under längre tid fått höra ifrån näringslivets toppar om att löneläget är för högt i Sverige och att fackets makt måste brytas ned. Dessa uttalanden kommer allt som oftast ifrån Näringslivets toppskikt där lönen räcker till mer saker än champange när hyran är betald för lyan på Strandvägen.
Det är en märklig naturlag när högavlönade direktörer kan faställa vad som är rätt, vad som är fel och vad en arbetare skall tjäna. Själva så skall direktörerna ha mångmiljonlöner, dom hävdar att marknaden sätter lönen, samtidigt så ställer dom krav på återhållsamhet eller till och med lönesänkning för arbetarna. Att dom sitter i varandras bolagsstyrelser och håller varandra om ryggen är självklart inget som dom själva påpekar.
Årslönerna tillsammans med bonusavtal för direktörerna har i vissa fall motsvarat 1000 LO medlemmars årsinkomst, ändå så är dom inte nöjda utan hävdar bestämt att vi skall jobba ännu hårdare, längre och till lägre lön, allt för att kunna klara konkuransen som dom säger.
Deras egna konkuranssituation nämner dom givetvis ingenting om eller att företagen gör rekordvinster, trots deras frikostiga löner och bonusprogram. Det känns mer och mer som att det är direktörerna själva som driver sina egna intressen framför bolagets, personalen och aktieägarna.

Det borde istället bli lite mer konkurans i direktörsleden, så kanske vi slipper tjafs om våra löner samtidigt som aktieägarna blir tillfredstälda. Kanske champangen inte kommer att smaka lika bra för direktörerna längre och fallskärmen inte vecklas ut vid ekonomisk fridykning, men det är bara att gratulera, det är nämligen en vardag för alla oss avundssjuka människor.